Är det meningen att man ska komma ut från en lektion gråtandes för att man fick B på ett prov? Är det meningen att man ska ha ångest inför allt vad skolan innebär?
Man vet att något är fel när man inte är nöjd med att få betyget B. Jag menar B är ju egentligen hur bra som helst. Idag när jag fick tillbaka mitt tyska prov stod det ett stort B skrivet i hörnet. Alla mina förhoppningar och all min glädje försvann. För att jag vet att om inte jag presterar, om inte jag får A på de båda proven vi gör så kommer jag inte få A i slutbetyg.
Allt detta på grund av vårat skruvade betygssystem.
Ska man inte få ha en enda dålig dag? Det är inte konstigt att ungdommar tröttnar på skolan. För hur ska man klara av faktumet att om man får A på ett prov och tillexempel E på ett annat, ja, då kommer slutbetyget bli ett D.
Hejdå,adjö, all motivation
Det är som att de vill att vi ska misslyckas. Vill de se oss kämpa tills vi knappt orkar mer för att sedan ge oss ett betyg som inte är rättvist?
Jag som person vill verkligen prestera. Jag vill ha ett bra betyg i de ämnena jag har lätt för och i de ämnena jag tycker är roligt. Så som i detta fallet tyska, om jag inte får A på de proven så blir jag inte nöjd. Jag blir missnöjd och så fruktansvärt arg på mig själv. För jag har hela tiden den där rösten i huvudet som säger "Har du inte A på båda proven kommer inte det att bli ditt slutbetyg" .
Är det verkligen meningen att man ska bli missnöjd med ett B? Är det så de vill ha det?
Vecka 9 var jag hemma i fyra dagar på grund av förkylning. Vecka 12 hade jag sedan 5 prov under 5 dagar.
Ska det verkligen vara så?
Allt det handlade om var att kliva upp på morgonen för att åka till skolan, jobba i skolan för att sedan åka hem och plugga ytterligare. Med 5 prov under en vecka går det inte att få toppbetyg i alla. Det går verkligen inte.
Jag kommer aldrig mer vara hemma från skolan,då ska jag nog vara medvetslös för att inte gå. Jag vill inte riskera att få en sådan helvetes vecka igen.
Är det meningen att det ska vara såhär? Ska skolan förknippas med ångest, istället för med glädje? Är det verkligen så de vill ha det?