Betyg-Åsikter

publicerat i åsikter;
 
Är det meningen att man ska komma ut från en lektion gråtandes för att man fick B på ett prov? Är det meningen att man ska ha ångest inför allt vad skolan innebär?
 
 
Man vet att något är fel när man inte är nöjd med att få betyget B. Jag menar B är ju egentligen hur bra som helst. Idag när jag fick tillbaka mitt tyska prov stod det ett stort B skrivet i hörnet. Alla mina förhoppningar och all min glädje försvann. För att jag vet att om inte jag presterar, om inte jag får A på de båda proven vi gör så kommer jag inte få A i slutbetyg. 
 
Allt detta på grund av vårat skruvade betygssystem.
 

Ska man inte få ha en enda dålig dag? Det är inte konstigt att ungdommar tröttnar på skolan. För hur ska man klara av faktumet att om man får A på ett prov och tillexempel E på ett annat, ja, då kommer slutbetyget bli ett D. 
 
Hejdå,adjö, all motivation
 

Det är som att de vill att vi ska misslyckas. Vill de se oss kämpa tills vi knappt orkar mer för att sedan ge oss ett betyg som inte är rättvist? 
 
Jag som person vill verkligen prestera. Jag vill ha ett bra betyg i de ämnena jag har lätt för och i de ämnena jag tycker är roligt. Så som i detta fallet tyska, om jag inte får A på de proven så blir jag inte nöjd. Jag blir missnöjd och så fruktansvärt arg på mig själv. För jag har hela tiden den där rösten i huvudet som säger "Har du inte A på båda proven kommer inte det att bli ditt slutbetyg" . 
 
Är det verkligen meningen att man ska bli missnöjd med ett B?  Är det så de vill ha det?
 
Vecka 9 var jag hemma i fyra dagar på grund av förkylning. Vecka 12 hade jag sedan 5 prov under 5 dagar. 
Ska det verkligen vara så? 
Allt det handlade om var att kliva upp på morgonen för att åka till skolan, jobba i skolan för att sedan åka hem och plugga ytterligare. Med 5 prov under en vecka går det inte att få toppbetyg i alla. Det går verkligen inte. 
 
Jag kommer aldrig mer vara hemma från skolan,då ska jag nog vara medvetslös för att inte gå. Jag vill inte riskera att få en sådan helvetes vecka igen. 
 
Är det meningen att det ska vara såhär?  Ska skolan förknippas med ångest, istället för med glädje? Är det verkligen så de vill ha det?

Hopprädsla

publicerat i Desmond, åsikter;
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag varit livrädd för att hoppa. Verkligen livrädd. När jag hade ridit några år var hoppning det bästa jag visste. Det bästa på ridlektionerna var att få hoppa. Allt ändrades ganska hastigt när jag en dag ramlade av och landade på ett hinder. Just då red jag en ponny jag litade på till 100 %. Allt känndes bra mot hindret tills mitt stigläder gick av och jag for rätt in i hindret. Sedan den händelsen var jag fruktansvärt rädd för att hoppa.
 
 
Detta blev inte alls bättre när jag började rida Pen. Hon är en såndär lite tveksam häst mot hindrerna. Hon stannade inte alls många gånger med mig, om jag ska vara ärlig. Men jag vet att hon brukade stanna ibland. Vetskapen att hon brukade göra så gjorde mig rädd och därför blev jag osäker. 
 
Sakta men säkert började jag bygga upp allt igen och hoppningen var ju faktiskt kul! Under de åren jag red Pen hoppade jag inte högre än 60-70.Just av den andledningen att jag fortfarande var lite små rädd. 
 
När jag sedan fick börja rida Desmond har allt ändrats,verkligen allt. På honom känns hoppningen så enkel. 80 cm på honom känns som 50cm. Jag tror alltid att hindrerna är lägre än vad de är för allt känns så enkelt. Jag kan hoppa 90 cm på honom och känna mig säker. Men även här vet jag att han ibland stannar när hindrerna blir lite högre om man inte gör allt rätt. En så länge har han aldrig stannat med mig och det är jag glad för. 
 
 
Det känns så bra att jag övervinner min rädsla sakta men säkert, allt tack vare mitt hjärta <3